måndag 19 december 2016

När det blir lagom mycket konst

Jag och sambon-brodösen-konstnärinnan har hittat ett nytt favoritprogram. Vi började titta på Konstnärsdrömmen med skämskuddarna inom räckhåll. Bäst att vara förberedd. Skulle det bli akvarellfrossa eller akrylkyla? Skulle blommålare terrorisera oss med fotografisk men död noggrannhet? Skulle de som åkte ut slå tillbaka mot domarna för att inte ha förstått vad riktig konst är?

Programmet går ut på att 10 amatörmålare ska tävla om att bli Sveriges bästa amatörmålare. 2000 sökte. Vinnaren får en miniutställning på Liljewalchs konsthall. Domarna Ernst Billgren och Mårten Castenfors guidar deltagarna med kommentarer, coaching och lite tips.

I varje avsnitt tävlar deltagarna i tre olika områden. Det finns ett tema (människor i rörelser, landskap o.s.v.) som återkommer i tre grenar, men det blandas korta moment (en halvtimme för att skissa något) och längre moment (tre timmar i akvarell eller olja.

Programmet är. Bra. Förvånansvärt bra, faktiskt. Men varför?

Ann Lundgren är sig själv. Det vill säga varm och nyfiken och engagerad och snäll. Hon är ju supertrygg i rollen, van vid att programleda nördiga experter i Antikrundan. Hon skapar trevlig TV.

Ernst Billgren är en perfekt blandning avmätt och engagerad som både domare och konstlärare. Helt utan ironi. Nästan. Han är en skarpsynt granskare som i få ord lyckas göra begripligt vilka brister och förtjänster som finns i en målning. För den som läst hans små mästerverk "Vad är konst?" och "Vad är konst 2" är det ingen överraskning att han har ett bra språk för att kort sätta ord på konst. I de böckerna besvarar han 100 frågor om konst med ett kort och ett långt svar. En mycket smart bok. Läs! Han gör också några små inhopp med tips om målande och tecknande.

Mårten Castenfors är också bra. Han verkar först vara den mer skinntorre, men det är oftast han som då och då bli berörd av tavlor och slår till med ett "Wow" eller "Oj!". De har också en gästdomare varje gång, till exempel Makode Linde om porträtt och Charlotte Gyllenhammar om stilleben. Olika TV-mässighet på dem, men några funkar fint.

Det är väldigt fascinerande att se hur både duktiga och oduktiga deltagarna är. Det är allt från att de är sådär på att skissa människor till att de lyckas måla habila tavlor med olja fast de aldrig har målat i olja. I det lilla en får se av vad de målar hemma, syns det att de är duktiga, men kanske lite repetitiva. Ofta bra målat och kanske lite tråkigt som konst sett.

Men det allra mest intressanta är att se deltagarnas försök att visa sig själva och skapa konst. De flesta av dem verkar vara väldigt trygga i en eller ett fåtal tekniker och famlar rejält utanför sin trygghetszon. Ändå lyckas de då och då göra det riktigt bra även i helt nya tekniker. Domarnas synpunkter tvingar dem att försöka gestalta någonting, att jobba med bra komposition, att visa sig själva och sin stil i varje moment. Ju mer trygga de är i en tävling, desto mer försöker de göra konst istället för målningar.

Så, alla som gillar engagerade nördar som pratar och gör något de brinner för. Eller som gillar det gränsland där konsten lämnar det detaljerade avbildandet och försöker bli något annat. Eller gillar olika personligheter som tvingas tävla och som är snälla mot varandra. Eller domare som är lite smartare än de som tävlar. Eller som bara gillar trevlig TV med Ann Lundberg som programledare. Till er rekommenderar jag programmet.

Sista avsnittet sänds nu på onsdag.

Epilog. Var det någon som var helt oförstående mot domarnas beslut? SPOILER. Okej, då får ni titta själva.

söndag 18 december 2016

Tack som fan Kent!

Hur ska ett band under två och en halv timme lyckas sammanfatta en karriär på 21 år. 40 000 engagerade människor är där med sina förväntningar och önskningar. Någonstans kan det bara misslyckas utifrån de uppumpade kraven. Det gjorde det också. Och absolut inte.

Jag tycker konserten var bra. De bästa låtarna var nämligen så väldigt väldigt bra, och dalarna var inte överdrivet djupa. Det var bara den nya låten som var totalt ointressant. Kanske tänkte de på den låten som något extra exklusivt för fansen. Eller så ville de helt enkelt spela den för sig själva. Det är just den typen av up yours-attityd som Kent alltid stått för. Vi satt igår och tittade på "Så nära får ingen gå. Ett år med Kent" från 2001. I en klassisk scen sitter bandet och resonerar om de kan stryka "Kräm" från spellistan. Jocke Berg står upp för publikens önskan efter låten. Några år senare försvann den från spelningarna. Den typen av integritet uppskattar jag, även om jag var upprörd då. Det är samma attityd de visar när de lägger av medan de är på topp. Typ.

Och jag tänker. Vad hade hänt igår om de hade spelat Kräm? Jublet, liksom!!!

Det fanns några tillfällen då bandet tappade kontakten med publiken där uppe i sin arenarockbubbla. Mest förvånande var att en så stark låt som Förlåtelsen spelas för en nästan oengagerad publik. Inga händer i luften, ingen dans, inget deppdisco. Det fanns sådana stunder. Men det fanns också gott om höjdpunkter från konserten. Några tillfällen då jag fick ståpäls av hur bra det var.
  1. En akustisk "December" med Jocke Berg, körtjejerna och Sami på elgitarr. En B-sida från 1998 lyckas hitta en närvaro och publikkontakt trots att många rimligen hade en väldigt sval relation till låten. Med mer sådant hade toppbetyget varit självklart. 
  2. Jocke Bergs presentation av bandet som i Göteborg var mångordig och tonårsromantisk blev idag till något helt annorlunda. Jocke försökte hitta orden och lyckades bara säga förnamnen medan han pekade. Sen kom ett nästan blygt "Love you guys". 
  3. "Utan dina andetag" i arenarockversionen. Alltid en fantastisk låt, men när körtjejerna upprepade "Vad vore jag utan dina andetag?" tre eller fyra gånger var inte många ögon torra i arenan. Herrej vad bra!!!
  4. Socker. Jublet började redan under den inledande gitarren. Sedan brände de av en arenastänkare på den högsta nivå den låten någonsin levererats. Fylligare, tyngre och med mer gitarr än jag trodde var möjligt. Fantastiskt!!!
  5. 747 med en helt otrolig kropp i ljudbilden från de tre körtjejerna. 
  6. Mannen i vita hatten. Med betygskala på den låten har den nog landat i 5 i betyg varenda gång. Så även här. Alla visste att den skulle komma och så kom den. 

Nu är det slut.
Kent lägger av för att de själva vill, inte för att de tröttnat.
Kent var bättre förr.
Tack som fan!
Kom inte tillbaka.

torsdag 15 december 2016

Kent - tjugoett år efteråt

På lördag kommer jag att stå där på golvet och trängas med allt från trettonåringar till pensionärer på Kents avslutningskonsert. Jag har sett Kent ungefär femton gånger, och ska faktiskt se avskedsturnén för andra gången. För att förbereda mig för socialt umgänge och samtal satte jag mig och sammanfattade vilka låtar jag gillar bäst med Kent. Det blev mer text än jag trott på en tågresa medan jag bråkade med ett bloggverktyg som hatade texten. Därför är det säkert några fel.

Jag räknar med att vara lite över medel men inte extrem när det gäller ålder på lördag. Jag tror däremot att jag tillhör en av de 10% som varit med längst på den här resan vars slut började med den fantastiska videon i maj 2016.  Jag visste om Kent redan innan första singeln kom. Jag lyssnade extra mycket på P3 för att försöka höra låten ofta. Jag köpte första skivan samma dag den kom. Det är svårt för en sextonåring att ha varit Kentfan som ofödd. Men jag anar ändå att deras hjärtan kommer att bulta hårdare än mitt eftersom mitt Kenthjärta har svalnat lite på senare år.

Jag räknar med att få ståpäls och tårar i ögonen vid några låtar på lördag. Nu är jag snackförberedd inför helgens festiviteter.

Stenbrott 
(Kent)
En typisk Kentlåt på så sätt att versen och bryggan är otroligt bra, med en text om skavande tvivel. Men refrängen som en pyspunka på så sätt som självömkan ofta är. Jag tror det är därför musiken bär upp texten, för att versen är på riktigt men refrängen känns tillkämpad. Fel blir rätt.

En timme en minut 
(Verkligen)
Den första i en lång rad powerballader som byggs upp av en malande basgång med huvudrollen och en text som handlar om tvärsäkerhet som bytts till tvivel som kan handla om allmän tvärsäkerhet eller om manlighet i bråk med sig själv. Hela texten är som en samling av tatueringsvänliga citat. "Det liknar vagt nånting jag känt nån gång, men då tänkte jag aldrig så långt" eller "Jag har ett kontrakt med Gud, så jag gör som jag vill".

Celsius 
(Verkligen)
Känslan av att ligga bredvid någon i en säng, att ha grälat, varit stolt, stått på sig, hävdat, kanske höjt rösten. Och sedan ligga där och tänka efter i sin ensamhet. Den känslan har sällan beskrivits bättre än så här. Förlösningen på slutet!!! Ah, underbart.

Indianer
(Verkligen)
Det finns låtar där första ackordet sätter en ton som skapar ett stort lugn och sänker min puls till behaglig nivå. Ett exempel är Hey princess med Popsicle, och Indianer är ett annat. "Din sommarklänning är för stor, den glider ner över axeln, kanske är det bara värmen" är en underbar inledning på en lugn, stillsam lite sorgsen kärlekssång om famlande kärlek som inte vågar bli. Jag är osäker på om jag någonsin har hört den låten live.

Beskyddaren 
(Isola)
I glappet mellan vem någon vill vara och vem någon klarar av att vara uppstår ofta konst. Beskyddaren är kanske inte Jocke Bergs mest litterära text, men formuleringarna ligger tillräckligt  nära mig för att fästa.

Innan allting tar slut
(Isola)
Jaha. Ännu en av alla dessa emoballader som låter som Radiohead. Ja vadå? Jag älskar Radiohead och jag älskar Kents många deppiga emoballader. Innan allting tar slut är en av de mest lågmälda.

747 
(Isola)
Första gången jag hörde den visste jag att den var konsertavslutningslåt resten av deras karriär. Det var den faktiskt inte, men nästan. Kanske en nonsenstext, men också en text med en introspektiv dyster resa som speglas perfekt i musiken. Tystnad, tunnel avfart!

Cowboys 
(Hagnesta Hill)
En låt som nästan står stilla, med en text som flyter ovanpå ett komp på ett sätt som påminner om shoegazingpopens ljudmattor. Det är också en av låtarna från perioden där titlarna var svåra att förstå i relation till texten. Desperationen i sångens ånger signalerar att det är på riktigt. "Jag ska aldrig ignorera dig igen. Mina nyårslöften".

Utan dina andetag
(B-sidor)
Hur blev en så fantastisk låt en B-sida? Även Utan dina andetag väcks ur situationen när en person ligger vaken bredvid någon som sover och har tid att tänka efter. Jag har hört den i en version liknande skivans, jag har hört den helt akustisk och jag har hört den i stenhård synthversion. Alltid lika bra. Så enkel, så tydlig och så bra. En av de vackraste låtar jag vet.

Verkligen
(B-sidor)
Jag ställde frågan om Utan dina andetag, och jag undrar även Hur Chans, Rödljus, Verkligen och Helt ny karriär kunde bli B-sidor? Jag brukade länge säga att Verkligen är min favoritskiva med Kent. Det stämmer inte idag om jag ser på skivan, även om den är bra och med en tydlig stämning. Men om jag väger in de B-sidor som fanns till skivans singlar växer den enormt. Verkligen är min favorit av dessa, en låt med en typ av driv jag älskar i många andra låtar. Basen. Basen!

Sundance Kid
(Vapen och ammunition)
Jag älskar westernmyter och älskar filmen Butch Cassidy och Sundance Kid. Jag tycker att jag inte riktigt kan känna igen mig i innehållet om ett kollektivs kamp mot resten, men det faktum att jag gillar den bevisar väl att jag ändå gör det. Jag gillar det symboliska lugnet som inträder när ammunitionen tar slut.

Socker 
(Vapen och ammunition)
Nu ska jag vara snobb. Jag älskar demoversionen allra bäst, även om skivversionen är riktigt bra. I demon finns en formulering som på ett sätt är övertydlig men som samtidigt sjungs med en sån ärlighet att det fungerar. "Som flugorna på socker, som kärleken på film". Historien om Jesus som gäst i TV-programmen där han får berätta om det privata istället för det viktiga, är lika mycket Monty Python-sketch som sci-fi-dystopi.

Sverige 
(Vapen och Ammunition)
Fin låt med Jojje Wadenius på gitarr. Låten går (säger minnet) att höra fragment av i en tidig version i Per Sinding-Larsens "Ett år med Kent", filmad innan skivan gjordes. Men det är liveversioner där Jocke Berg kommenterat rasismen och Sverigedemokraternas framgångar i Sverige som lyft låten ytterligare några nivåer.

Du är ånga
(Du och jag döden)
En av mina absoluta favoriter om tillbakablickar och grubbel om varifrån du har kommit. Kanske Kents mest citatvänliga låt. Låten dräller av formuleringar som kanske är för långa för att vara tatueringar, men som sitter som smäckar i mina tankar, som "När vi var små, säg vilka droger tog vi då? När vi var små så sköt vi kåda, bark och stål" och "Jag är född i en tid precis när dammet lagt sig ner. En meningslös tid, precis en tusendel för sent.". Och kanske framför allt, där längtan, nostalgi och prata med gamla vänner landar i förvirrad längtan.

Och visst bor det ett skrik någonstans i ditt lugna, tysta liv
En vild fantasi som dränks i lådvinsnostalgi

Den döda vinkeln
(Du och jag döden)
Ännu en favorittext. Utan att ge mig allt för långt in i mitt egna privata finns det formuleringar som bränner till, och det t. Både barndomsminnen och relationsgrubbel.

I ditt öga var en storm jag såg. 
Blåsa sommarsnö. 
I döda vinkeln ser jag allt du gör.

Palace and main
(Du och jag döden)
Min bästa promenadlåt. Jag sätter på den när jag gått av tåget och är försenad och måste gå raskt genom stan för att hinna till ett möte. Ännu en låt av existentiella grubbel som kan tolkas som interna grubbel, familjekonflikter eller Kentrelaterade grubbel. Tyvärr har jag ännu inte lyckats se "State of grace" med Robin Wright Penn. Jag tror att jag som ofta skjuter saker framför mig skulle gilla den filmen. 

Max 500
(Du och jag döden)
En intensiv låt. Formuleringen "Det finns små trick som får folk att ge dig mer än du är värd" är ett slags essens av formuleringar om självkritik som återkommer ofta i texterna. Jag gillar också "Mary Shelleys dröm, syr en sicksacksöm", med en underbar bild av en raglande ung man i snö som en dråplig omskrivning av Tranströmers vackra dikt om snön som ett oskrivet blad.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
(Tomas Tranströmer)

Mannen med vita hatten (sexton år efteråt)
(Du och jag döden)
Jag är inte ensam om att ha Du och jag Döden som Kents bästa skiva. Fem låtar kommer med på min lista över bästa låtar, faktiskt fler än jag trott. Och då hade tonårsdeppballaden Klåparen också kunnat komma med. Mannen med vita hatten är förstås alldeles fantastisk. Jag minns när skivan kom. Jag lyssnade igenom, kom till vita hatten och körde sedan den på repeat minst tio gånger. Jag minns också Per Sinding Larsens intervju med Jocke Berg där han slog ihop Sundance Kid och vita hatten till en fråga om besattheten vid hattar. Viss förvirring uppstod.

Generation Ex 
(Tillbaka till samtiden)
Generation Ex är en brygga mellan rock-Kent, synth-Kent och Pop-Kent. Skivan innehåller Depeche-Kent i Berlin och andra låtar, ett mellanläge med Generation Ex. Inledningen av Generation Ex är urstark med malande trummor och "Jag står vid din olåsta dörr/med rakblad av billjus från gatan". Jag gillar både melodin och drivet. Ett bra exempel på att trummorna och syntharna har tagit över som de instrument som står för det som lyfter låtarna över mellanmjölken.

Columbus 
(Tillbaka till samtiden)
Kents enda Stockholmvsvisa. Det var inte förvånande att Svante Turesson hittade en jazzig Stockholmssång i den här låten. Även här används den Tranströmerdoftande metaforen om ett snötäckt Kungsholmen way back in 93.

Vals för satan (min vän pessimisten)
(Röd)
I en ganska svart, samtidskommenterande skiva finns några dystra men vackra kärlekstexter. Vals för satan klarar av att vara både fjäderlätt synth och deppsynth i samma låt. Jag gillar den snygga versen om den tysta pessimisten.

Töntarna
(Röd)
Svavelosande och hämndlystet om tonårsminnen och utanförskap. En vass synth mal fram stämningen genom hela låten.

Så häng dom högt
Så häng dom långsamt
Men häng dom högt
Jag kräver hämnd
En tidig morgon
Född till tönt



999 
(Jag är inte rädd för mörkret)
Ett otroligt starkt lysande ljus i en annars ganska tom skiva. I 999 blixtrar de till med a-a-ah-sång, piano och samtidigt starka textrader om rötterna i ett ytligt 80-tal och att hitta något nytt på andra sidan om självkritiken mot den egna egoismen. Catchy men gravallvarligt på samma gång - det som kanske mest av allt är Kent signum.

Egoist
(Singel, våren 2016)
En av deras tydligaste politiska texter om både egoism och om grogrunden till Breiviks rasism. Jag har aldrig förstått varför låten inte kom med på den sista skivan.

Vänstra stranden 
(Då som nu för alltid)
Efter fyra relativt svaga skivor var jag ändå pepp på nya skivan eftersom jag trodde att de skulle  samla ihop sig. Det visade sig att jag fick rätt. Med en viss återgång till sitt gamla, lite tyngre sound hade de framför allt skrivit bra låtar om viktiga saker. Vänstra stranden är ännu en av många  nostalgiska kärlekslåtar, med bland annat en fin passage om att det gått 24 år sedan sist men att han ännu minns känslan av In Liverpool på repeat. Någon sade att Håkan Hellströms storhet ligger i att han verkar ha direktaccess till sina tonårsminnen. Jocke Berg är inte heller så pjåkig på det, men är på ett annat sätt avmätt i hur han gestaltar det i sin sång.

Förlåtelsen
(Då som nu för alltid)
Förlåtelsen är något annat, en stor låt om stora saker som blickar bakåt men som inte är introspektiv utan snarare sammanfattar en dialog med någon. Jag tänker låt om att känna frustrationen i att inte kunna reda ut ett gräl på det sätt som fungerat förut. Dessutom går den att dansa till!

Den sista sången
(Då som nu för alltid)
Det var ju självklart att sista skivan skulle ha en avskedslåt. Jag trodde inte att den skulle vara en motsvarighet till "Sverige" fast om en brusten relation. En väldigt vacker och väldigt sorglig sång. Jag kommer att gråta när den spelas.