Sista dagen innan hemfärd gjorde vi ett studiebesök på Boston children's hospital. Sjukhuset är enligt US News and World rankade som ett av de allra bästa, kanske det bästa, av amerikanska barnsjukhus. Sjukhuset var not for profit, precis som 54% av USA:s sjukhus är. Bara ungefär 20% av alla sjukhus är faktiskt vinstdrivande. Det är svårt att förstå det där med icke vinstdrivande eftersom det fanns väldigt stor intäktsmedvetenhet och de tog emot även privat-privata patienter. Så som jag förstår det amerikanska systemet så måste icke vinstdrivande sjukhus visa att de ger tillbaka till "the community" i form av att antingen bedriva arbete i grannskapet eller att ta emot icke försäkrade patienter. BCH verkade satsa mycket av sina marginaler på forskning och utveckling, men även om internationella utvecklingsprojekti fattiga länder.
Redan när vi kom in i lokalen var det uppenbart att det här inte saknades resurser. Ytorna var stora och designen av reception och annat var på en nivå där vi häpnade över hur snyggt allting var.
De vi träffade var från en plastikkirurgisk enhet. De pratade en hel del om processkartläggning. Det var uppenbart att alla personalkategorier mättes i vad de gjorde och att personalåtgången för olika operationer och aktiviteter var mätt, vägd och beräknad in i minsta detalj. Känslan av filmen Tuppen var väldigt tydlig när de visade en bild på ett tidtagarur och pratade om att det var oumbärligt.
Vi var många som studsade till när ett exempel dök upp på en plastikkirurgisk operation på barn för att få mer estetiskt tilltalade öron. Eftersom åtgärden inte ingick i sjukförsäkringen och de var "The only shop in town" som erbjud den, hade de svårt att veta vad de skulle begära betalt för den. Därför krävdes det gedigen analys för att veta vad de skulle ta betalt för den. Det var då meningen "These are profitable patients, så of course we want to see them" dök upp och alienerade mer än mig i rummet.
Det tog sig senare, inte minst när kunskapen nådde oss om att de faktiskt inte var vinstdrivande på det sättet, de ville "bara" dra in på gungorna vad de kunde ge tillbaka till "the community" genom att rabattera andra karuseller. De satsade till exempel väldigt stora resurser varje år av egna resurser på forskning och utveckling av nya metoder (som de också gjorde vinst på genom att sälja vidare). Jag känner på mig att kirurgerna på BCH tjänade rätt bra.
Men men, jag ska inte gnälla. Det är fel att lasta ett enskilt sjukhus för vad som i huvudsak är systemets och slappa försäkringsbolags fel.
Kirurgi som internationellt bistånd
Nånstans där var det lätt att tappa intresset. Men det tog sig senare. Inte minst när vi fick höra den svenske kirurgen från SU som pratade om The Lancets internationella kommission för kirurgi. En sammanfattning så långt som jag förstod var att de vill inlemma kirurgi i internationellt bistånds- och utvecklingsarbete. Att nå nivåer av basal kirurgi i fattiga länder är bra för både hälsa och ekonomiskt tillväxt. De vill jobba både på nivån för enskilda kirurger och att mäta utfall med mera, men också hur fattiga delar av världen kan stöttas för att säkra tillgång till kirurger. Som jag skrev om förut, är detta ett problem, när den rika delen av världen helt utan eftertanke importerar läkare från lite mindre rika delar som sedan bidrar till att dränera riktigt fattiga länder på läkare.
Simulatorlabbet
Sen var det simulatorlabbet. Det finns saker som är häftigare än annat. De hade ett simulatorlabb där de kunde göra både det ena och det andra. De använde avancerad datoranalys och 3D-utskrifter för att skriva ut ryggrader, skallar och annat för att testa t.ex. om en skalloperation på ett barn är möjlig och rätt att genomföra. De kunde testköra lokaler i datorn med alla maskiner installerade innan de byggdes. De hade simulatorlokaler där de kunde köra ihop sina kirurgteam inför att testa nya typer av operationer. Det som skilde från andra var att de också hade dockor att göra operationerna på som var gjorda för att vara så exakta som möjligt. De hade skulptörer anställda och specialeffektsfolk från filmindustrin. Allt för att både hudens känsla och blodet som flödade skulle vara så realistisk som möjligt när de gjorde en operation. Allt för att nå bästa möjliga realism när operationsteamen skulle synkas inför de riktigt avancerade operationerna för att undvika misstag på patienterna.
Det var verkligen top notch. Toppaste topp!
Slutreflektion - ett sjukvårdssystem utan människovärdesprincip
Det skaver med ett sjukvårdssystem som har så galet bra sjukhus samtidigt som 10% av befolkningen är helt oförsäkrade och även de som har sjukförsäkring tvingas tacka nej till åtgärder för att de är för dyra. Det är ett system som är alldeles avskyvärt dåligt. Människovärdesprincipen finns uppenbarligen inte i deras etiska plattformar för hälso- och sjukvården.
Det gäller i USA precis som det gäller för att vi inte ger all vård för asylsökande, papperslösa och EU-migranter. Människovärdesprincipen utgår från det individuella vårdmötet men den är en grundläggande värdering på systemnivån. Vi har våra egna problem att tag i här i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar