Det här med samtiden och vart den är på väg alltså. Äntligen en känsla av ett framåt, ett bättre.
I synen på flyktingar och invandrare har det senaste halvåret varit en sorglig samtid i det offentliga samtalet. Reinfeldts öppna hjärta i all ära, det var tyvärr hans vinkling om arbetslösheten hos "etniska svenskar mitt i livet" som var samtidens signaturmelodi. Så sent som nu i veckan hade moderaterna tre interpellationer till Morgan Johansson om att riva flyktingläger och åldersbestämma flyktingbarn. Antirasism har definierats som extremism av betydligt fler än de rasister och sverigedemokrater som gör det med självklarhet.
Det har kort sagt varit rejäl motvind för en bred antirasism som kan förändra samhället. Det har varit mer av begreppsbråk och försöka distansera sig från en koppling till våld. Volymer, avvisningar och hårdare tag har styrt debatten.
Men nu. Nu. Händer något. Det rör sig en våg buren av humanism över Sverige. En våg av att bry sig om istället för att bli besvärad. Någon form av solidariskt uppvaknande har skett i breda kretsar. Möjligheten i en sådan våg är enorm.
Vi kan åter få en vardag, ett debattklimat, en tidsanda där antirasist är ett positivt ord, där kopplingen mellan antirasist och extremist tunnas ut och försvinner. Vi kan därmed få fler modiga människor som tycker att det räcker och säger ifrån även mot vardagsrasismens förtryckande språkbruk och fördomsfulla mentalitet. Vi ser idag hur fler människor ger, öppnar sina hem och skänker pengar. SD:s grogrund i det offentliga samtalet tunnas ut. Ivar Arpi är förvirrad om vad han ska skriva på Twitter. Jag är säker på att fler människor också säger ifrån om någon hotar en tiggare vid mataffären. Det känns bra att vara optimist i dessa frågor. Det är lättare att andas.
Det har hänt något även i partierna. Tänk så här. I förra veckan var allianspartierna griniga och hårdare tag-iga mot Morgan Johanssons inbjudan om att diskutera migrationspolitiken och integrationspolitiken. Det är svårt att tänka sig att något parti lika hårt kräver prat om "volymer" idag.
Just nu. Just nu rör det sig. Och det rör sig för första gången på länge i rätt riktning.
Nej, det rör sig inte exakt så som jag eller många antirasister till vänster skulle vilja. Men tamejfan, det rör sig, och det är det första glädjande på länge i den här frågan.
Vem vet vad som kan hända. I en rörelse buren av humanismen kan saker hända, kan volymer bli ett omöjligt ord att använda, kan bli så att syriska flyktingar får söka visum på svenska ambassader, kan bli så att flygbolag kringgår regelssystemet och tillåter flyktingar att flyga till Sverige, Norge eller andra länder, kan vi få fler människor som vågar säga ifrån mot vardagsrasism, kan Sverige få gehör i EU för ett kollektivt ansvarstagande, kan svenska kommuner ta ett gemensamt ansvar för att ta emot flyktingar.
Det finns många vackra saker som kan hända. Jag säger inte att alla kommer att hända. Jag kommer säkert att lämna min optimistiska humanistiska bubbla när verkligheten sätter in. Men tamejfan att något kommer att hända i praktiken.
Tills dess har i alla fall fler människor börjat tänka om en viktig fråga på ett klokare sätt. Och det är vackert i sig själv.
