tisdag 14 oktober 2014

10 skivor som betytt mycket för mig

Vänner har skrivit på Facebook om tio skivor som betytt mycket för dem. Det ska skrivas snabbt. Så jag skriver snabbt.

Uprising, Bob Marley
Jag vet inte om det var den skivan som gjorde mig till socialist, men den gjorde mig till reggaediggare hela gymnasiet.

Blå himlen blues, Imperiet
Gymnasiets viktigaste musik. Världens bästa konsert.

The first chapter, The Mission
Sisters of Mercy var kanske bättre, men det var the Mission som väckte de starkaste känslorna och som tillsammans med Imperiet satte tonen för att ändra min musiksmak i en svartare riktning. Jag kan fortfarande minnas känslan av hur ljudet började släpa när batterierna i freestylen tog slut på tågresor till och från lumpen.

Kiss me Kiss me kiss me, The Cure
Det började när jag gjorde lumpen, och jag läste Främlingen av Albert Camus. Musiken kom efteråt. Världens mest manodepressiva skiva, från låtar som får mig att garanterat dansa till perfekta låtar att gråta till.

Doolittle, The Pixies
Jag minns när jag hörde och såg "Monkey gone to heaven" på MTV. Jag minns ännu bättre när jag ensam gick och tittade på The Pixies på Roskilde 1989. Förtrollad, knockad och fast för livet. Surfer Rosa är i efterhand en bättre skiva, ännu galnare och spretigare, och med världens bästa låt "Gigantic", Men det var ju med Doolittle kärleken började.

Loveless, My Bloody valentine
Det var tuggmotstånd innan jag föll för det. Men det där kassettbandet rullade oändligt många varv med sitt släpiga ljud, förstärkt när batteriet började ta slut. Sen köpte jag skivan, och det var inte riktigt lika släpigt.

Popsicle, Popsicle
Jag kan fortfarande känna ett enormt lugn i hela kroppen när jag hör första tonen på "Hey princess". Jag kan fortfarande känna en hel mängd av intensiva känslor när jag hör "Sandy" och minns kakafonin i slutet på deras konsert på Hultsfred 1991.

Verkligen, Kent
Jag blev knockad av första skivan, men Kent blev riktigt viktiga för mig först med den andra. Det finns en känsla som sänker puls och väcker tankar. En fascinerande sak med skivan är också kvaliteten på de låtar (Verkligen, Rödljus, Helt ny karriär) som inte platsade på skivan.

Ett kolikbarns bekännelser, Håkan Hellström,
Viktigaste var ju ordet. Jag gillade Håkan från början, men det var med Brännö serenad och andra låtar på den här skivan som han blev verkligt viktig.

Säkert!, Säkert
Vad ska en säga? Perfekt poplyrik med feministiska vardagsberättelser om utsatthet, avundsjuka och ensamhet. Ingen kan få mig att förstå min egen historia så bra som Annika Norlin.

Vad kom inte med? Rage against the machine, Bob Dylan, Beatles, The Smashing pumpkins, KSMB, Okkervil river

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar