tisdag 14 oktober 2014

10 skivor som betytt mycket för mig

Vänner har skrivit på Facebook om tio skivor som betytt mycket för dem. Det ska skrivas snabbt. Så jag skriver snabbt.

Uprising, Bob Marley
Jag vet inte om det var den skivan som gjorde mig till socialist, men den gjorde mig till reggaediggare hela gymnasiet.

Blå himlen blues, Imperiet
Gymnasiets viktigaste musik. Världens bästa konsert.

The first chapter, The Mission
Sisters of Mercy var kanske bättre, men det var the Mission som väckte de starkaste känslorna och som tillsammans med Imperiet satte tonen för att ändra min musiksmak i en svartare riktning. Jag kan fortfarande minnas känslan av hur ljudet började släpa när batterierna i freestylen tog slut på tågresor till och från lumpen.

Kiss me Kiss me kiss me, The Cure
Det började när jag gjorde lumpen, och jag läste Främlingen av Albert Camus. Musiken kom efteråt. Världens mest manodepressiva skiva, från låtar som får mig att garanterat dansa till perfekta låtar att gråta till.

Doolittle, The Pixies
Jag minns när jag hörde och såg "Monkey gone to heaven" på MTV. Jag minns ännu bättre när jag ensam gick och tittade på The Pixies på Roskilde 1989. Förtrollad, knockad och fast för livet. Surfer Rosa är i efterhand en bättre skiva, ännu galnare och spretigare, och med världens bästa låt "Gigantic", Men det var ju med Doolittle kärleken började.

Loveless, My Bloody valentine
Det var tuggmotstånd innan jag föll för det. Men det där kassettbandet rullade oändligt många varv med sitt släpiga ljud, förstärkt när batteriet började ta slut. Sen köpte jag skivan, och det var inte riktigt lika släpigt.

Popsicle, Popsicle
Jag kan fortfarande känna ett enormt lugn i hela kroppen när jag hör första tonen på "Hey princess". Jag kan fortfarande känna en hel mängd av intensiva känslor när jag hör "Sandy" och minns kakafonin i slutet på deras konsert på Hultsfred 1991.

Verkligen, Kent
Jag blev knockad av första skivan, men Kent blev riktigt viktiga för mig först med den andra. Det finns en känsla som sänker puls och väcker tankar. En fascinerande sak med skivan är också kvaliteten på de låtar (Verkligen, Rödljus, Helt ny karriär) som inte platsade på skivan.

Ett kolikbarns bekännelser, Håkan Hellström,
Viktigaste var ju ordet. Jag gillade Håkan från början, men det var med Brännö serenad och andra låtar på den här skivan som han blev verkligt viktig.

Säkert!, Säkert
Vad ska en säga? Perfekt poplyrik med feministiska vardagsberättelser om utsatthet, avundsjuka och ensamhet. Ingen kan få mig att förstå min egen historia så bra som Annika Norlin.

Vad kom inte med? Rage against the machine, Bob Dylan, Beatles, The Smashing pumpkins, KSMB, Okkervil river

onsdag 8 oktober 2014

"You can't win an election with half a brain"

Jag har under en dryg månads tid levt med en väldigt bra bok. "The political brain - the role of emotion in deciding the fate of our nation". Författaren är neuropsykiatrisk forskare som bland annat forskar om hur subliminala budskap i reklam och politisk kommunikation påverkar oss.

Boken har tillkommit ur en kontext där bara två demokratiska presidenter i modern tid har blivit omvalda. Den förste var Roosevelt och den andre var Clinton. Efter att boken skrivits (och garanterat påverkat demokratiska partistrateger) har Obama också blivit omvald.

Jag tar med mig många saker från boken. Den är välskriven, nördigt informativ om amerikansk politik och generös med citat från olika tal och debatter från amerikanska presidentvalskampanjer. Det blir plötsligt mer begripligt hur tämligen odrägliga och inkompetenta republikanska presidenter har blivit valda och omvalda. (Svaret är Karl Rove, och hans onda geni i att manipulera känslor i valkampanjer.) Det blir begripligt hur George Bush d.y. lyckades göras till "the ordinary guy" trots att han var genuin ekonomisk överklass.

The role of emotion
Boken börjar med att slå fast att val vinns med känslor, och att undermedvetna värderingar är grundläggande att förstå. Han redogör för modern forskning om hur det undermedvetna spelar stor roll i vilket parti eller vilken kandidat vi väljer i ett val. Därför att det undermedvetna styr vårt beslutsfattande. Utifrån den kunskapen handlar en bra valkampanj om följande.

1) Styra väljarnas positiva känslor om ditt eget parti (eller kandidat)
2) Styra väljarnas negativa känslor om motståndaren

Det viktigaste är att ha en bra grundberättelse. Och att kunna använda den grundberättelsen på olika sätt i olika grupper och olika delstater. Och att slå tillbaka, hårt, om en blir angripen.

Republikanernas framgångssaga 
Han hyllar republikanerna just för att de varit skickliga i att ha en bra grundberättelse under lång tid. De har sedan (den väldigt hyllade) Reagans dagar byggt hela sitt parti på att vara mot "big government" och att stå på den enskilde amerikanens sida. De är tydliga. I den grundberättelsen har de lyckats väva in moralfrågor som handlar om vapen, religion, sex, chauvinistisk nationalism och liknande, och demokraterna har famlat om hur de ska bemöta dem. Det är en väldigt manlig kodad berättelse såklart, men en tydlig och effektiv och väl känd. Den motpol de pekat ut har varit den klåfingriga liberala eliten vid de fina universiteten och i demokraterna. Dessa hr målats upp som några som vill detaljreglera människors liv. Genom att styra grundberättelsen för hela valrörelsen har de kunna styra bort diskussionen från att de är den ekonomiska överklassens parti, lierade med big business och helt utan hjärta.

Lustmordet på demokraterna
Demokraterna utsätts för ett veritabelt lustmord i boken, för hur dåliga kampanjer de drivit. En namngiven demokratisk strateg är 0 av 7 i presidentval. (Han var inte med i Obamas kampanj.) Westen beskriver demokraterna som att de har en självbild att de har rätt i sak. De tror sig ha så rätt i sak och är så övertygade om att deras fakta slår republikanernas fakta att de skriver tvättlistor som de går till val på istället för att ha en grundberättelse om vad kandidaten vill med USA. De vet ju att de har rätt, liksom! Clinton var ett undantag, liksom Obama, som bägge byggde sina kandidaturer på en grundberättelse. Istället är den typiska valkampanjen att de har tio program eller reformer som de vill genomföra, som de kan argumentera för utan och innan. Men... det väcker inga känslor. Jag känner igen både mig själv och mitt parti och förstår även varför både Al Gore och John Kerry förlorade sina val.

Ja, oj vad jag känner igen Vänsterpartiet. Vår valrörelse 2014 var ett undantag i att ha långa tvättlistor med saker och förslag.

Ser inte amerikanska demokrater på West wing? 
Boken skrevs 2007, med Gores och Kerrys förluster i färskt minne. Bägge lyckades förlora mot Bush. När jag läser om deras debattmisstag, och att de inte använde sina styrkeområden, tänker jag på West wing. Bartlett görs ju i serien till en president som är väldigt duktig på just de saker boken handlar om. Så tänkte jag ofta, men sen insåg jag att jag kanske dyrkar den fiktive Bartlett just för att han är intellektuell och en genialisk talare. Han kanske inte skulle väckt känslor hos marginalväljarna i USA eftersom han var liberal elit?

"Why is counterpunching so important? Because failing to counterpunch costs elections."
En sak återkommer hela tiden, nämligen demokraternas svaghet när de blivit smutskastade. Westen återkommer till några "tänk om" vid olika tillfällen i Al Gores och John Kerrys valkampanjer när de backat från smutskastningar regisserade av Karl Rove. Alla perfekt upplagda, skickligt gjorda reklamfilmer eller påhopp. Och nästan alla har fått reaktionen att valstrateger eller medhjälpare gått ut och gnällt om smutskastningen istället för att kandidaten själv gått till motangrepp. Vissa av motangreppen han skrivit är otroligt snyggt formulerade. Han blottlägger republikanernas billiga knep i att subtilt spela på rasism i sydstaterna (det är ju det undermedvetna som får människor att välja en kandidat, och många har rasistiska värderingar nere i den amerikanska södern), och visar i ett effektivt exempel på hur dessa rasistiska knep kunde synats med ett tydligt motangrepp.

Skräddarsy budskap genom att koppla ihop 
En av mina favoritpassager är hans recept för att vinna manliga jägare och fiskare i just stater med mycket landsbygd, grupper som röstar övervägande republikanskt. I en elegant passage skriver han ett förslag till ett tal eller reklamfilm som klär av republikanernas naturfientliga politik. Talet väcker negativa känslor för republikanerna genom att koppla republikanerna till förorenade sjöar och skövlade skogar, och knyter därmed ihop miljöfrågan (som är liberal och tilltalar fler kvinnor) med jakt- (som hör ihop med den manligt kodade vapenfrågan) och fiskefrågan. Demokraterna blir plötsligt jägarnas och fiskarnas vänner, istället för att vara big government-eliten som vill ta ifrån dem jaktbössan. Elegant, och självklart. Knepet bygger förstås på att inte rada upp vad demokraterna vill, utan också att snyggt och elegant smutskasta eller i alla fall tydligt kritisera republikanerna för deras miljöfientliga politik. Samma exempel återkommer om vapenreglering, religion och andra politikområden.

På nätet finns exempel på olika budskap som testats på olika grupper och mätts, vägts och räknats på. Väl nördigt, men ändå intressant.

Sverige? 
Mycket är igenkännligt från en svensk kontext. Förutom att lära mig ännu mer om amerikansk politik och politisk kommunikation, så får jag många tankar om det som just varit.

Jag känner igen en hel del från Aron Etzlers Reinfeldteffekten. Hur skickliga Nya moderaterna var både 2006 och 2010 på att väcka negativa känslor om främst Socialdemokraterna. Men även hur skickliga Socialdemokraterna var fram till 1994 eller nåt sånt, på att ha sin urstarka grundberättelse om Sverige och Sveriges framtid.

Jag tänker också på alla de försuttna chanser som de partiledare som har mest makt och förtroende (Reinfeldt och Löfvén) hade att göra en välartikulerad utskällning av Jimmie Åkesson. Det finns några exempel i boken på hur latent rasism hos republikanska kandidater kunde fått en utskällning efter noter. Jag ser framför mig hur Stefan Löfven kunde lagt upp ett tal på Youtube där han gick igenom Åkessons rasism järnrör för järnrör, och sedan berättade om varför S politik var bra för den landsbygd där SD är/var/blev starka. Det hade varit underbart att se. Efter att ha läst om dagens partiledardebatt förstår jag att mer av dessa tydliga motangrepp idag riktades mot Jimmie Åkesson.

Jag kommer garanterat att återkomma till boken i fler skrivna texter.

tisdag 7 oktober 2014

Brownwashing i flera steg - en kronologisk historia om SD:s normalisering

Brownwashing i fem steg - en kronologisk historia om normalisering av ett rasistiskt parti

Vi väljer parti med våra känslor. Ett parti som väcker avsky eller misstro lockar oss inte. Men ett som väcker trygghet, gillande eller framtidstro lockar oss. Alla väljare tänker på sitt sätt, men känslan och inte rationella argument är en central del i beslutet att stoppa i just den valsedeln. Siffror kan inte ta dig hela vägen, men känslor kan.

Vi är många som funderat mycket på varför Sverigedemokraterna fick 13% av rösterna. Från ett stigmatiserat parti som väckte obehag hos kanske 98% av befolkningen och sedan hos 94% av befolkningen och nu hos 80% av befolkningen så var de plötsligt ett mellanstort parti. Någonting hände med väljarnas kraftigt negativa känslor för SD. Vad? När? Hur?

Då säger jag. Det är inte så konstigt med tanke på vilken hjälp de fick med att tvätta bort sin brunhet.

Min berättelse bygger på några grundantaganden. Ett av grundantaganden är att logiken i moderna medier bygger på en känslostyrd logik om rimliga tvivel, inte på sanningar eller logiska argument. Det är som i domstolar. Det är inte med fakta och logiska argument som advokater slingrar ut våldtäktsmän ur svenska domstolar, utan genom att sprida rimliga tvivel om skulden. Det är på exakt samma sätt med Sverigedemokraterna och deras rasism. Typexemplet är när Jimmie Åkesson sitter i valutfrågningen och säger Vilken järnrörsskandal? och journalisterna inte ens ställer en följdfråga eller ställer honom mot väggen.

Ett andra grundantagande är att höger-vänsterskalan är så nedtonad att SD:s huvudvinkling på politiken tradition/nation mot frihet/nytt/genus/hbtq får så stort utrymme i valrörelsen. Daniel Suhonen och Enna Gerin skriver om hur höger vänster-skalan tonats ner i valrörelsen, vilket öppnade för den andra dimensionen mellan frihetligt (Fi och MP) ställt mot traditionellt och auktoritärt att dominera valrörelsen. SD som pratar om trygghet och tradition kunde lugnt ställa sig mot FI:s radikala feministiska revolution, utsedda till huvudmotståndare. Det lite jobbiga är att Fi och MP genom att definiera SD som sin motpart gjorde detta möjligt.

För, det är ett faktum. Även om hbtq och rätten att definiera sig som vilket kön en vill är viktigt, så ser stora delar av svenska folket det som en pseudofråga när pensionen sjunker och det inte finns några jobb att få. Utan att ha sett undersökningar över procenten vågar jag säga att detta är sant.

Ett tredje grundantagande är att makt genomsyrar språkbruk. Den som har makt kan definiera ordens värdering. Den som är utan makt säger saker i ett vacuum som inte kan påverka själva diskursen. Men de som har makt kan påverka hur någon definieras. Det är då självklarheterna dyker upp om hur Sverigedemokraternas rasism har normaliserats. Hur rasistiskt blev före detta rasisistiskt till främlingsfientligt till invandringskritiskt. Det är ett medvetet val av den svenska journalistkåren att definiera bort SD:s rasism.

Nu har jag antagit klart. Nu blir det brownwashing i fem steg.

***
Det är höst 2012 och Sverigedemokraterna genomför sitt försvarsadvokatupplägg om nolltolerans. Från och med denna punkt är hela den offentliga debatten om Sverigedemokraterna en domstolsförhandling där de står anklagade av olika grupper för att vara rasister, men att de försöker slå rimliga tvivel om att det är så.

***
Det är höst 2012 och Sverigedemokraterna ligger på drygt 6% i opinionsmätningarna. I Agenda ordnas en partiledardebatt. Den omtalade vinklingen på en fråga om integration (inte segregation) var. "Hur mycket invandring tål Sverige?" Tre månader senare har Sverigedemokraterna nått 10% i opinionsmätningarna. Invandring och flyktingar lämnade här logiken att vara en humanistisk självklarhet, och blev till ett problem. 
Och SD stiger.

***

Det är december 2013 och nazister attackerar en demonstration i Kärrtorp. Fredrik Reinfeldt kommenterar det med att det var ett bråk mellan extremister. Hans syfte vet jag inte, men det framstår som självklart att han vill smutskasta den breda vänster som bär upp de antirasistiska demonstrationerna. Vilket är precis den centrala tes han driver i boken "Stenen i handen på den starke" - en bok vars syfte är att misstänkliggöra allt utomparlamentariskt arbete utom skattefusk. Det är Fredrik Reinfeldt som konservativ surgubbe.

Vi ser oförmåga att ta ställning mot nazister som använder våld. Vi ser hur makten slår på motmakten. Vi ser hur makten definierar om antirasist till extremist. Automatiskt händer något med ordets antites. Moderaterna ställer sig på samma sida som Sverigedemokraterna som några som definierar sig som motsatsen till antirasister. Det är som ett fototillfälle för Jimmie bredvid Fredrik som två som fördömer vänsterextremister.

***

Det är april 2014 och Skolverket fattar ett beslut att Svenskarnas parti ska släppas in i svenska skolor. Nazister!!! De tog sedan tillbaka det normerande i sitt beslut, men skadan var redan skedd. De bidrog där till att säga att detta inte var ett nazistiskt parti utan att de var ett parti som alla andra. Därmed utsatte de rasifierade elever för att bli kränkta av tydligt rasistiskt språkbruk i debatter. Men det jag är ute efter här är att de flyttade gränsen för det som var okej att säga. När Svenskarnas parti hade normaliserats till den graden gjordes SD ännu mer normala.

Ännu. Mer. Normala.

Sverigedemokraterna är inte längre ett rasistiskt parti enligt en svensk myndighet. Yttrandefrihetens gränser är flyttad. Vare sig polisen eller Skolverket klarar av att freda människor från hatbrott och hets mot folkgrupp.

Och Sverigedemokraterna som krupit ner till 9% i opinionsmätningarna börjar direkt stiga upp till 10-11%.

***

Det är april och Fi inleder sin kampanj till EU-valet med sin snärtiga slogan "Ut med rasisterna - in med feministerna." De utser SD till sin huvudmotståndare och definierar sig som motsatsen till SD. Det vill säga SD är motsatsen till högutbildade och antirasistiska kvinnor i storstäderna. Precis den känsla som många ickefeministiska män känner. Precis den vi mot etablissemanget som det republikanska partiet i USA kört under många år. Det är inte företagarna som definieras som eliten, utan akademikerna, storstadsborna, liberalerna.

Fi gör rätt. Men SD fortsätter växa.

***

Det är i början av juni 2014 och Fredrik Reinfeldt står i Agenda och talar nedlåtande om att "någon står med en skylt och säger nu blir det en feministisk revolution och jag vet inte riktigt hur det kommer att drabba och påverka människor i Sverige". Återigen använder han ett språkbruk som är hårt och hotfullt. "Revolution" och "drabba" används för att demonisera. Syftet för honom är att genom gammal sedvanlig smutskastning kasta dynga på Fi genom att antyda att de är revolutionära. Samma språkbruk återkommer av Tobias Billström efter valet, och av Centerpartiets regionråd i Västra Götalandsregionen Kristina Jonäng. De talar om Feministiskt initiativ extremister. De talar om Vänsterpartiet och SD som extremistpartier. De använder exakt samma språkbruk som SD och deras hatmobb på nätet använder. 

Nu börjar bilden framträda ännu tydligare. Moderaterna sällar sig genom sitt konservativa språkbruk även till antifeminismen. Jimmie Åkesson har inte behövt röra ett finger för att få del av moderaternas positiva varumärke. Den väljarbas som SD riktar sig till har nu fått hela den antirasistiska och den feministiska rörelsen gjord till extremister och revolutionärer.

SD är nu brownwashade så till den grad att de bara kan glida med in i valrörelsen och säga Mer pengar till välfärd. Mer pengar till välfärd. Och mer pengar till välfärd.

***

Augusti 2014. Fredrik Reinfeldt håller tal där han bekräftar Sverigedemokraternas tankefigur att vi inte har råd med välfärd på grund av vår generösa invandring. SD:s själva grundtes är bekräftad från statsministern. 

The rest is a sad history.

***

Vad är det som händer med SD genom dessa händelser? Jo, SD grupperas ihop med moderaterna som en antites mot de andra. Mot feminister, mot antirasister och PK-eliten som vill ha revolutioner, är tillåtande mot vänstervåld och fokuserar på vad som raljant pekas ut som oviktiga frågor, som definition av könsidentitet eller delad föräldraförsäkring. 

När du smutskastar någon tvättar du någon annans smuts.


Och när politiken upphör att handla om de stora konflikterna i samhället dör den en smula.