Är du för fri kollektivtrafik?

Kort svar: Frågan är fel ställd.

Långt svar: Frågan ställs då och då, inte minst eftersom Ung Vänster driver en kampanj om avgiftsfri kollektivtrafik. Frågan hamnade idag i Göteborgsposten, där ordföranden i Västtrafik, regionrådet Leif Blomqvist (s), gav ett nedlåtande svar.

- Det finns ingen gratis kollektivtrafik, säger Leif Blomqvist (S), ordförande i Västtrafiks styrelse. Det är alltid någon som betalar. 

Jasåduatt. Onödigt arrogant av Leif, tycker jag. Självklart vet förespråkarna att det kostar pengar. Läs till exempel Jöran Fagerlund som skrivit om frågan flera gånger. Nolltaxa är ganska dyrt, men det skulle gå att genomföra.

Vad svarar jag själv? Det beror på, svarar jag då. Det kräver att jag reder ut vad frågan betyder. Och dessutom är det lite som att jämföra om en får två olika frågor. Först: Vill du att det ska bli fred i Syrien? Sen: Föredrar du fred i Syrien eller fred mellan Israel och Palestina? Första svaret enkelt, andra svårt. Jag tror nämligen inte att frågan om avgiftsfri kollektivtrafik kan besvaras förrän den diskuterats igenom och ställts mot andra viktiga reformer. Därför vill jag reda ut några frågor innan jag är redo att svara ens ett nja på frågan.

Fråga 1) Vad pratar vi om? Nolltaxa för vem och var och när?

 Om en pratar om att införa fri kollektivtrafik måste en bestämma vad det innebär.

De som infört nolltaxa har oftast gjort det inom en kommun. Både Kiruna, Alvesta (som gjort en intressant utvärdering som gör en jämförelse med andra kommuner som infört avgiftsfri kollektivtrafik) och Örebro har genomfört eller prövat det för resor inom kommunen. Det håller ner kostnaden för reformen. Västra Götaland är ganska extremt eftersom resor inom och till och från Göteborg står för 80% av resorna inom Västtrafiks regi. Det finns ingen statistik på hur många som sker inom Göteborg men nästan 40% av resorna sker med spårvagn. Här är det ingen enorm skillnad mellan nolltaxa för Göteborg och för regionen som helhet. 

Det intressantaste exemplet på avgiftsfri kollektivtrafik är Tallin med 400 000 invånare. De har infört fri kollektivtrafik för registrerade invånare i kommunen. I Tallin ledde nolltaxan till ett ökat, men inte dramatiskt ökat resande, men det ökade mest från socialt utsatta områden. Biltrafiken påverkades inte så mycket, och den svenska forskare som utvärderat det konstaterade att biltrafiken minskar mer av t.ex. trängselskatt. Jag har ingen kunskap om hur väl utbyggd kollektivtrafiken är i Tallin och vilken nivå satsningen ligger på. Men kostnaden i Tallin (med 400 000 invånare) på 110 miljoner kronor per år (mer eftersom de har lägre löner, antar jag) antyder att det inte är samma omfattande resande som i Göteborg. 

Men nolltaxa kan också göras selektivt. På samma sätt som kommuner köper nolltaxa åt pensionärer kan en ha nolltaxa för ungdomar eller avgiftsfrihet vid lågtrafik eller kombination av dessa. Bakom den stora idén om nolltaxa kan det finnas många olika förslag på selektiva nolltaxor.

  

Fråga 2) Vad skulle det kosta?

Det exempel jag räknar på är en total avgiftsfrihet för hela Västra Götalandsregionen. För Västtrafik står resenärerna idag för lite mer än hälften (53%) av kostnaderna för kollektivtrafiken i Västra Götaland. Den nivån har legat konstant de senaste åren. Det motsvarar ungefär 3,5 miljarder av Västtrafiks totala kostnader på ca 7 miljarder. Med snabb matematik motsvarar det en skattehöjning på lite mer än en krona (alltså %). Men vi kan förvänta oss en ökning av resandet, och måste därför bygga ut trafiken genom att bygga och köpa saker som tar lång tid (spår), halvlång tid (tåg, spårvagnar och perronger) och kortare tid (bussar) att fixa. En tidigare uträkning av mig sammanfaller med Västtrafiks bedömning, att det skulle kosta kanske det dubbla. Det skulle motsvara 7 miljarder och en skattehöjning på en bit över 2 kronor. För en person med 20000 kronor i månadslön skulle det motsvara 400-500 kronor i månaden. Genomförbart, men dyrt. 

Det finns vissa orättvisor i ett sådant system. Dels skulle satsningarna och ökningarna till stor del hamna i Göteborg, medan de som bor på landsbygden skulle få betala för något de har mer begränsad möjlighet att använda. Dessutom skulle skattehöjningen ske med fel skatt, alltså landstingsskatten. Inte minst i ljuset av alla sänkningar av den statliga skatten. Men som sagt, det går. 

Fråga 3) Skulle det vara bra med fri kollektivtrafik?

O ja. Alla utvärderingar visar på ökat resande. Det skulle definitivt öka resandet med kollektivtrafik och göra det mer jämlikt. Men jag svarar med en politikklassiker. Frågan är fel ställd. Frågan är inte om det är bra utan om det är bättre än annat. Jag återkommer till det.

Fråga 4) För motsvarande pengar - vad skulle vi kunna genomföra istället?

Nu återvänder jag till exemplet om fred i Syrien ställt mot fred mellan Israel och Palestina. Politik handlar om att välja och att välja bort. Därför tycker jag det är fel att diskutera om Vänsterpartiet ska driva frågan om avgiftsfri kollektivtrafik utan att ställa det mot andra viktiga reformer. Det är så mycket vi vill. Det handlar ändå om en skattehöjning på mer än 2% och en väldigt stor prioritering av det framför annat. Att välja just denna gör att andra viktiga saker inte kommer att bli av. Jämställda löner och rimlig finansiering av hälso- och sjukvården är några exempel.

Men jag medger att nolltaxa är visionärt, och då vill jag vara visionär med ungefär samma plånbok. Byggt på tidigare beräkningar gissar jag att det skulle kosta ungefär lika mycket att ta in tandvården i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvården. Fri tandvård, för att uttrycka sig enklare. Tänderna är en av de stora klassfrågorna i dagens Sverige, där bra tänder är en omöjlighet för många låginkomsttagare och arbetslösa.

Så frågan ska alltså ställas. Föredrar du att genomföra avgiftsfri kollektivtrafik eller fri tandvård? Hur många har ett enkelt svar på den frågan? Inte jag. 

Men där landar jag i att i nuläget säga nej till avgiftsfri kollektivtrafik. Jag ser större vinster för samhället med fri (som i nästan fri, som i avgift på 100 kronor eller nåt sånt) tandvård. Inte för att nolltaxa är en dålig eller fel idé, utan för att annat också är bra. Och för att om Vänsterpartiet ska prioritera fri kollektivtrafik framför annat, så ska det föregås av en process där vi tillsammans pratar om varför vi satsar på det och inte på annat.

Med det sagt tycker jag att vi måste fortsätta satsa på att bygga ut kollektivtrafiken och sänka taxorna till rimliga nivåer. Det kommer också att kosta. Fråga mig gärna hur jag definierar rimlig. Där har jag nog ett kortare svar.

Att upprepa en intränad mening gör den inte till en sanning

De dyker upp ofta ur allianspolitikers munnar, de intränade meningarna som upprepas, förstärkta av intränade fakta som ska bevisa. Att det är sant alltså. Vi har hört 200 000 nya jobb till förbannelse, den siffra som är skapad för att dölja och förneka att arbetslösheten ökat, sysselsättningsnivån minskat. Allt för att befolkningen har ökat med 440 000 personer under samma tid. Nu har en ny dykt upp byggd på matematiken skattesäkning ==> högre skatteintäkter. Johnny Magnusson skrev i Göteborgsposten lördag 21 februari:

Genom arbetslinjen med jobbskatteavdraget har kommuner och landsting runtom i Sverige fått hisnande summor i ökade skatteintäkter. 

Det är mycket på en gång. Det är arbetslinjen, jobbskatteavdraget och hisnande summor i skatteintäkter. Kan denna tulipanaros verkligen vara sann?

Jag börjar med skatteintäkterna. Göran Hägglund sade snarlika saker i ett tal på KD:s riksting i höstas. Då vågade han dra till med konkreta siffror, vilket de är försiktigare med idag. Skatteintäkterna skulle enligt Hägglund ha ökat med 110 miljarder (Det är väl en hisnande summa, även om jag inte vet om det berör staten eller kommunerna och landstingen.) och resurserna till vård, skola och omsorg med 25% under alliansregeringen. Det var bara ett, nej förlåt, två problem. Ingen av siffrorna stämde. Jag undrar vad hans politiska sekreterare fick för kritik efteråt. Dagens industri granskade det och konstaterade att han hade bortsett från både inflationen och befolkningsökningen.

Det som återstod av Hägglunds tulipanaros var en minskning av skatteintäkterna per invånare med 4,5%. Det som återstod av de ökade skatteintäkterna till välfärden efter inflation och befolkningsökning var en miljard i statsbudgeten. Hisnande sa Bull. Samma med Johnny Magnussons alla miljarder. 4% ökning av skatteunderlaget i sju år är 35% ökning. Högre löner, fler människor, dyrare prylar.

Jag räknar på ett nytt sätt. Det enklaste sättet att titta på skatteintäkterna är att titta på statsbudgeten som simpelt plus och minus. (Vi vet att arbetslösheten är lika hög och att sysselsättningsgraden minskat lite under den moderatledda regeringen.) När den moderatledda regeringen tillträdde hade statsbudgeten ett överskott på 65 miljarder. Idag är det underskott på 87 miljarder. 65 + 87 = en försvagad statsbudget på 152 miljarder kronor. Hur mycket har de sänkt skatterna med? Den vanligaste siffran som nämns är 130-140 miljarder kronor. Så likt att en skulle kunna tro att. I rest my case, liksom. Det är bara borgerliga nationalekonomer som kan räkna fram att skatteintäkterna har ökat. LO och Marika Lindgren Åsbrink har räknat på andra sätt men når samma slutsats. Vare sig mer jobb-merskatteinäktstanken eller mer jobb-mer välfärd-tanken får nåt vidare stöd. De verkar vara mest prat. 

Jag vet inte hur Johnny Magnusson räknat, men troligen räknar han utan hänsyn till ökad befolkning och inflation. Skatteintäkterna ökar i allmänhet varje år eftersom löner höjs och befolkningen växer. På det sättet går det att hitta en hisnande summa. Så kan man också räkna. Men det bortser helt från att pengarna ska räcka till mer. Fler invånare, fler äldre, liksom.

Nu invänder någon att de hisnande summorna kanske nått välfärden genom att kommuner och landsting höjt skatterna. Bra poäng. Vi vet att genomsnittsskatten i kommuner och landsting har höjts med ungefär 40 öre sedan den moderatledda regeringen tillträdde. Ungefär 75% av alla kommuner och landsting har höjt skatten sedan 2007. Dagens samhälle har räknat ut att statsbidragen till kommuner och landsting har stramats åt med tio miljarder om de jämförs med att de hade räknats upp med en summa som motsvarar löneökningarna. Det är rimligt att höja statsbidragen med index. Det är också rimligt att höja dem med befokningsutvecklingen och kompensera för till exempel äldre befolkning. Det vore logiskt. 

Men alliansen har en annan logik.  Och den logiken är. Sänk skatten mest för de som tjänar mest, finansiera det genom att dra ner ordentligt på arbetslösa och sjuka, strama åt statsbidragen till kommuner och landsting så att de tvingas höja skatten för att inte behöva dra ner på vård, skola och omsorg. 

För er som glömt hur skattesäkningarna och den åtstramade sjukförsäkringen- och a-kassan slagit påminner jag er om Marika Lindgren Åsbrinks fantastiska diagram. 

Åh, jag älskar  det diagrammet lika mycket som jag avskyr dess innebörd. Ta från de fattigare och ge till de rikare. 

Sjukt sjukhus och något ruttet i byggbranschen Sverige

Vi svenskar raljerar och skämtar om byggstandards och hastiga hotellbyggen i Sotji nu under OS. Hö hö, liksom. Sen läser i dagens GP om en sak som gjorde mig upprörd. Igen, eftersom jag fick veta det här första gången för några år sedan.

Sjuka av nya huset - nu måste golven på Sahlgrenskas nya vårdbyggnad läggas om (Här, i notisform)

Det gäller den nya vårdbyggnaden på Sahlgrenska, invigd 2009 och jättefin på många sätt. Att läsa artikeln är som en klassisk vandring genom byggfusk jag minns. Symptomen oftast samma. Det är huvudvärk hos personalen, personal som fått både tillfällig och permanent astma.

Orsaken till problemen är också typ samma. Förklaringen till problemen är att lösningsmedlet n-butanol, som enligt google är finkelolja. Den fortsatta förklaringen väcker minnen från min egen skoltid på 80-talet fram till idag. Då var det flytspackel, i Hallandsåsen Roca Gil, idag är det ständigt denna otorkade betong. Alltid samma förklaring. Bråttomheten. Monica Djurner, skyddsombud och vänsterpartist berättar i GP.

Grunden fick inte torka tillräckligt innan golvmattan lades på. Därför har lösningsmedlet trängt upp och orsakar bland annat huvudvärk och astmatiska symptom hos personalen.

Jag är inte ingenjör. Jag kan väldigt lite om byggen. Men det är alltid denna bråttomhet, denna hast som skapar problemen. Nästan alltid betong som inte hunnit torka. Nästan aldrig någon som säger "Vi felbedömde totalt" eller "Ooops, vi betalar självklart". Jag vet inte vem som slarvat, vem som medvetet fuskat eller vem som helt felbedömt hur lång tid det tar för betong (Det är väl betong?) att torka. Igen och igen.

Så jäkla svårt kan det väl inte vara. Men det verkar vara svårt att bygga utan fel. För ingenjörerna har hittat även andra tänkbara orsaker i en nästan nybyggd vårdbyggnad. Typ vattenläckage och annat. Något är ruttet i byggbranschen Sverige. Jag skulle nästan kunna tro att det har föregåtts av en offentlig upphandling med lägsta anbud. Men jag är ju bara en politisk besservisser.

Så mycket bättre än 2010

Jag hamnade i en diskussion om jag kunde tänka mig att byta röster för Vänsterpartiet mot en minskning för Sverigedemokraterna. Jag svarade snabbt att ett byte 1 mot 2 kunde vara okej. Genom att sänka Vänsterpartiets röstetal från 8,5% till 5% skulle jag alltså kunna få ner Sverigedemokraterna under 2%-spärren. Jag är inte säker på att jag står för det i praktiken, men jag tänker filosofiskt att S och Mp kanske också kan pytsa in några procent för att uppnå det. Som en filosofisk lek med siffror. Det ser ändå bra ut för en S-ledd regering. Med eller utan Vänsterpartiet är en fråga om val- och förhandlingsresultat. Det jag hoppas är att det är en regering som driver en radikal, grön och jämställd politik, med eller utan ministrar från V. Politiken är det viktigast.

Men frågan är värd att ställa. Varför ser det så mycket bättre ut 2014 än 2014?

Argument 1. Alliansen är avhängda som en norsk stafettåkare 2014

Det skulle ju räcka ändå. För oavsett att politiska kommentatorer försöker hävda att det ser likadant ut nu som 2010, då alliansen vände till seger. KG Bergström, Mats Knutsson och Lena Mellin försöker alla hävda att det är öppet, trots att det ser så annorlunda ut. 

Till att börja med. Skillnaden är så mycket större. Alliansfritt Sverige har tittat på opinionsmätningarna 2010 och jämfört med 2014. Svaret är tydligt och riktigt tydligt. I början av februari 2014 ligger...

... Alliansen 6,4% lägre än 2010

... Rödgröna 1,7% högre än 2010

Glappet enligt sammanvägda opinionsmätningar är alltså 8,1% större ledningen 2014 än 2010. Förklaringen är enkel. Alla allianspartier ligger lägre än 2010, Vänsterpartiet ligger ca 3% högre. Att Sverigedemokraterna ligger 4-5% högre än då spelar ingen roll. Skillnaden mellan blocken är ungefär 14% nu. Våren 2010 var det jämnt, med risk för vågmästarrasister. Nu är det ojämnt med ett neutraliserat SD. Alliansen liknar mer och mer Petter Northug och får snart bara ställa in sig på att åka fram och gratulera efter målgång.

Argument 2: Vänsterpartiet är betydligt starkare än 2010

Det går bra nu för Vänsterpartiet. Och det går inte bra för alliansen. Alla partier inom alliansen kryper en bit under sina siffror i februari 2010. Mp ligger på samma och SD har gått upp. Med tanke på siffrornas tydliga språk undrar jag hur länge de politiska experterna i media ska fortsätta säga att det är som 2010. För det är inte som 2010, det är mer, bättre och mer optimistiskt.

Men det är ju ännu bättre, eftersom även de siffror som talade för alliansen förra gången - förtroendet för Reinfeldt som person var högt - nu är betydligt bättre för S och Löfven. 2014 visar siffrorna och jämförelserna med S och Löfven att svenska folket verkar ha tröttnat på Reinfeldt.

Argument 3. Förtroendefrågan - jämn på person, ojämn för parti och V stadigt uppåt
De två senaste valen har - drivet av media och uppregisserat av moderaterna - avgjorts som förtroendemätningar mellan statsministerkandidater, där socialdemokraterna förlorade. Aron Etzlers väldigt intressanta och välskrivna bok Reinfeldteffekten, driver hem den tesen på ett tydligt sätt. När Göran Persson ville diskutera sakfrågor, svarade Fredrik Reinfeldt med att recensera hur Göran Persson var som person. Buffeln Persson som fifflade med siffrorna var valrörelsens huvudbudskap från M. Samma upprepades med Slarvern Mona Sahlin, ständigt i förtroendekris i jämförelse med Reinfeldt.

Det ser bättre ut nu. "Förtroendemätningarna" duggar tätt. Senast i raden är Demoskop, där Expressen braskar till med den felaktiga rubriken Löfven får nu högst förtroende i landet. Rubriken är felaktig eftersom vad de mätt är "Vilket parti har du störst förtroende för när det gäller...?" Det säger något om personfixeringen i medierna. Resultatet är sedvanligt i liknande mätningar; S och M ligger högst. Men även på moderaternas bästa gren senaste år, den svenska ekonomin, är det oavgjort.

Även NOVUS och Ipsos frågar vilket parti som har bäst politik inom olika sakområden. Resultaten är snarlika. Moderaterna ligger efter Socialdemokraterna på allting utom ekonomi. I NOVUS mätning är det tydligt att moderaternas trend är kraftigt minskande - inte minst mellan 2010 och 2014 - medan S och V är de partier som ökar i förtroende i olika sakfrågor. DN/Ipsos gör faktiskt en renodlad förtroendemätning mellan Löfven och Reinfeldt. Där är det jämnare, med ett övertag för Refinfeldt i vissa frågor, främst sådana som handlar om att företräda Sverige utomlands, medan Löfven leder i att kunna skapa majoritet för sin politik i riksdagen.

Och i NOVUS mätning hade Jonas Sjöstedt högre förtroende än Gustav Fridolin. Det går bra nu på många sätt. 

Privata vårdgivare råkar liksom alltid vara inblandade när fusk upptäcks

Jag hörde en rolig grej i Tankesmedjan. De ställde frågan, upplagd som en klassisk konspirationsteori: "Har ni tänkt på att ni aldrig har sett Benjamin Wahlgren och Miss Li tillsammans?" Sedan spelade de ett antal ljudklipp med stora ljudlikheter mellan deras sång. Absurt, och roligt. Med privata vårdgivare och fusk är det lite samma sak fast tvärtom. Närhelst det dyker upp något om fusk tenderar det att vara privata vårdgivare inblandade. Det är nästan så att en kan tro att privata vårdgivare fuskar, inte alltid, inte alla, men tillräckligt ofta för att göra avtryck i utredningar och domstolar. Jag tar några aktuella exempel.

Tandläkare lurar staten på miljarder

Skatteverket har granskat 20 strategiskt utvalda privata tandläkare, och upptäckt att 12 av dessa hade fuskat. Tandläkarna hade oftast angett att patienter betalat mer än de verkligen hade, och därmed fick de högre ersättning från Försäkringskassan. Ärendena är polisanmälda, och det handlar om totalsummor på 7 miljoner kronor. Skatteverket ska gå vidare med att granska 300 tandläkare för att se hur utbrett fusket är. En märklig faktauppgift från denna granskning är att Skatteverket upptäckte det genom att samköra Försäkringskassans och Skatteverkets register. Något som uppenbarligen inte görs automatiskt, vilket för mig låter som en utvecklingspotential att utnyttja.

Det andra exemplet handlar om vårdvalet för primärvård i Skåne där vi läser lite rubriker med två rubriker om samma händelse.

Vårdcentraler "hittar på" sjukdomar
Fyra vårdcentraler varnas

Region Skåne valde att granska journalerna på 12 vårdcentraler. Fyra stycken visade sig ha fuskat med ersättningssystemet för att få mer pengar. Alla var privata.

Hur hade de fuskat då? Det är här det blir både jobbigt och riktigt riktigt obehagligt.

Det jobbiga beror på att det system som Skåne använder är ACG (Adjusted clinical groups) egentligen är rätt tänkt. Systemet bygger på att ersättning till vårdcentralen betalas ut för de diagnoser som patienter faktiskt har. Hur sjuka är patienterna? I Skåne, precis som i Västra Götaland, är ersättningssystemet nämligen inte byggt på antal besök. Detta motverkar den typen av fusk och överbehandling som Stockholms system lett till. Typ: Vi kan undersöka din snuva idag, återkom imorgon så ska vi undersöka din rygg. Katjing, så får man dubbelt betalt. Sånt är total idioti. Men inte i Skåne. Där får en vårdcentral ersättning som beror på patientens sjuklighet. Mycket bättre. I Västra Götaland spelar även åldern roll (liksom glesbygd, socioekonomisk ersättning och lite annat, sånt har Skåne också). Grundtanken är bra. En viss sjukdom leder till fler besök och ökade läkemedelskostnader. Och bra registrering av diagnoser leder till att vi har bättre kontroll på vilka sjukdomar våra invånare lider av. Allt detta ger möjlighet till ett bra omhändertagande av patienterna. Men.

Men. Det ger också möjlighet till att dra in mer pengar. Det fuskades i Skåne, även om det kallas slarv. Och det är här det riktigt obehagliga kommer. Om en vårdcentral har satt en felaktig diagnos på en patient, en utpekad sjuklighet som patienten inte lider av. Tänk när patienten kommer till en akutmottagning för någon annan sjukdom. Eller träffar en annan läkare någon annanstans. De riskerar att fatta fel beslut om läkemedel eller behandling beroende på patientens utpekade (men falska) diagnos. Det är vidrigt, riktigt läskigt att någon kan tänka sig att fiffla med patienters säkerhet på detta sätt.

Hur ska en göra då? Till att börja med kan en avskaffa vårdval. Då kan vi istället ge vårdcentralen en slant pengar för att ta hand om en patientgrupp utifrån deras ålder, sjukdomar med mera. Det vill säga samma sak, fast mer långsiktigt eftersom det inte skulle bygga på att patienter byter vårdcentral med jämna mellanrum. Alltså finns ingen större anledning att manipulera systemet, delen blir en del av helheten. Men så länge vi har vårdval, kundfokusering och tjatiga patienter, så är systemet som ersätter efter patienternas faktiska sjukdomar ett bra system. Det som krävs är alltså det som växer fram när vi har marknadsstyrning och New Public management. Kontroll. Och mer kontroll. Som de gjorde i Skåne, att granska journalerna för att säkra att de diagnoser som ställs är rimliga.

Evidence A
Ibland får en läsa berättelser som knyter ihop den verklighet som berättar om fusk med den där vårdpersonal eller patienter berättar om att privata vårdcentraler gör ett bra jobb. (Det gör de.) För några år sedan kom en inifrånberättelse från en kvinna som arbetat på en privat vårdcentral i Stockholm. Chefen tvingade henne att felregistrera.

– Det var chefen som bestämde att man skulle slå in det fel. Och en gång försökte han tvinga mig att slå in en uppgift två gånger istället för en. Jag sa att det var fel, men han hotade mig med att han skulle upptäcka om jag inte gjorde som han sa.

Jag säger inte att det är så. Jag säger att hon har berättat det i en intervju med Ekot. Det enda jag säger är att närhelst etiketten fusk klistras på någon, då brukar det stå en privat vårdentreprenör där och hävda att det bara var en tillfällighet. Kalla det konspirationsteori om ni vill. Själv kallar jag det en politiskt grundad kvalificerad gissning.